En vecka kvar
Jag har haft onda förvärkar och sammandragningar och en ständigt molande värk ett par dagar nu. Ryggen värker värre än någonsin och jag blir snart galen av att inte kunna göra något utan att det hugger som knivar!
Men förmodligen kommer vi hamna i Guiness Rekordbok i att ha gått över mest dagar. Och bebisen kommer att inta första platsen i kapitlet "världens största bebis".
Nu har vi i alla fall fixat alla de små detaljer vi har velat fixa innan den planerade ankomsten. Skruvat ihop skötbordet, tvättat alla bebiskläder, hämtat nya fina skötväskan och skrivit ut förlossningsbrevet. Nu kan bebisen komma tycker jag, för OJ vad jag längtar!
Bebi bebi bebi...
Det är mycket bebis nu. Nästan bara faktiskt.
Först och främst för att jag är så trött. För det andra så är ju ingenting med mig själv sig likt. Ingenting blir liksom som man tänkt sig och kroppen överraskar varje dag med något nytt och bebirelaterat.
För det tredje så är det svårt att inte prata om annat med allt och alla än hur det kommer att bli med en liten bebis hemma.
Jag har funderat lite över det här med att jag efter att bebin är född kommer vara enda männsikotjejen i den här lilla familjen. Det känns bra. Jag kommer att få leva ut alla mina kvinnliga sidor och inte behöva dela med mig. Och jag kommer få ha gulliga små rosa rosetter i håret på lillvovvan och halsband med strasstenar utan att mannen klagar. Det kommer bli bra. Jag och hunden i en tjejpakt. ♥
Nytt liv
Ett helt nytt kapitel, ett helt nytt litet liv, en ny liten familj.
Tiden flyger fram, små buffar och ett försiktigt fladder i magen har förvandlats till riktiga sparkar.
Snart är vi halvvägs. Halvvägs till början på något alldeles nytt.
Ett nytt liv tillsammans med ett litet barn, ett nytt liv tillsammans med vår son. ♥
